Tjejvasan 2012

Målet var att komma i mål och det gjorde jag. 100 dagar har jag fokuserat på att lära mig åka längd och träna rätt för att komma i mål. Det var en fantastisk känsla när jag väl såg målet och hörde familjen och kompisarna heja på en. Det kändes verkligen som att jag vann och det gjorde jag på många sätt. För några år sedan var inte träning prio ett i mitt liv och nu åker jag Tjejvasan. Och kommer i mål tämligen oberörd. Jag såg till att njuta också – jag åkte i skön takt och inte en enda gång funderade jag på att bryta.  Är oförskämt fräsch i kroppen nu efteråt – har faktiskt inte ont någonstans. Min man, som för övrigt åkte Öppet spår under 7 timmar, undrade lite skämtsamt varför jag inte satsade mer för att få en bättre tid. Det handlar helt enkelt om att jag ville komma i mål den här gången. Var ändå orolig någonstans att jag inte skulle orka, därför gick jag inte ut galet hårt.  Nästa år kan jag jaga minuter  Nu vet jag att jag kan. Och nu vet ni att alla kan! För kan jag så kan ni också!!!!

Det var en fantastiskt härlig upplevelse i strålande solsken. Jag startade i näst-sista startled så det enda jag kan klaga på var att det inte var så mycket till spår kvar. Första backen upp till Oxberg saxade vi upp i mjuk, smörig, pucklig vårsnö. Det var ganska jobbigt men det var också den delen som var jobbigast. Första milen var absolut tuffast och sista absolut lättast. Mitten-milen var väldigt platt och där kände jag verkligen hur styrketräningen hade gjort sitt. Hade aldrig orkat staka så mycket annars. Det är inte speciellt kuperat egentligen men det fanns ett par backar, där det bildades köer. En del gick ner, en del plogade och andra ramlade ner i högar Jag ramlade faktiskt inte en enda gång och kände mig otroligt stark både i ben och bål, vilket gjorde att jag kunde parera för att inte ramla även om det inte fanns några spår. Men jag tänker inte ljuga – det var långa köer och många som ramlade. Såg en del praktvurpor och tjejer som blödde i ansiktet. Några såg faktiskt ut som att de aldrig hade åkt förr – jag var så tacksam i vissa stunder att jag hade fått all teknik och styrketräning, det hjälpte mig otroligt mycket.

Det var väldigt varmt, men jag var perfekt klädd. Längdåkningsjacka och byxa från Everest, underställströja från Everest och underställsbyxa från Kari Traa. Tog av mig mössan i perioder. Det som slog mig under hela loppet var att precis innan varje kontroll så började kroppen kännas stum men vid varje kontroll fick man kraft igen. Jag körde lite energipåfyllning från Enervit förutom blåbärssoppan och är otroligt fascinerad över hur det kickade igång kroppen igen ett par kilometer. I det stora hela kände jag mig väldigt pigg under hela loppet men det handlar om att jag fördelade min kraft på ett bra sätt. Körde på ganska medel ansträngningsgrad hela tiden. Till nästa år kanske jag kan kapa tiden med en halvtimme ungefär om jag verkligen ger järnet. Funderar redan på hur jag ska lägga upp träningen inför nästa års lopp. Nästa år kanske jag ska sikta på Halvvasan. Jag kommer garanterat att fortsätta åka längd.

Jag vill tacka alla som hjälpt mig på vägen. Stort tack till Stadium som möjliggjorde den här utmaningen. Men även till Mats på Enervit och Anna Simberg som hjälpte mig med teknikträningen. Mattias Reck för träningsprogrammet. Sofia Häggberg på SATS, Pelle på Skigo som ordnade så att Tobbe&Leffe vallade åt mig på plats. Sen vill jag tacka alla bloggläsare som har följt mig. Det har varit en fantastisk resa och jag är fortfarande i ett Vasan-rus, fortfarande hög av glädje..Sen måste jag också berömma Mora och Vasaloppet för ett fantastiskt arrangemang. Allt bara funkade galant. Jag är imponerad, det är ju ändå en del åkare där ute i spåren.

Vad som händer framöver med bloggen har jag inte riktigt bestämt. Vi får helt enkelt se. Jag lovar dock att göra en sammanställning över vad jag har lärt mig och vad man ska tänka på om man vill åka Tjejvasan någon gång. Hoppas det kan hjälpa någon annan på vägen!

Jag vann!

Överlycklig kom jag i mål efter 3,40. Jag vann verkligen över mig själv. Inte utmattad men trött. En av de häftigaste upplevelser jag varit med om.  Mer om detta senare. Vill säga tack till Susanne som började småprata med mig i skede då jag inte var så tuff.  Att hon dessutom var en av mina bloggläsare gjorde mig glad. Kändes som att allt var mödan värt! Nu mello. Om några dagar får ni full rapport.

Sova inför Tjejvasan

Den här veckan har varit stressig jobbmässigt så det har inte blivit så mycket tid till träning och inte vila heller för den delen. Körde en timme simning i måndags, skippade spinningen igår och körde lite på crosstrainern + lite styrke idag. Ville åka skidor en gång till innan Tjejvasan men just nu regnar det så jag har en annan plan och det är att sova. Känns som att det är precis vad jag behöver just nu. Jag pratade om att samla kraft i början av veckan men det har blivit lite sisådär de senaste dagarna.  Har haft hög stressnivå i ett par dagar och det kanske inte är den bästa uppladdningen men vad gör man när man måste lämna en tidning till tryck. En tidning som såklart blir snyggare och bättre än någonsin! Men känner mig dock rejält trött och tänker satsa på sömn just nu. Tre tidiga kvällar  kommer förhoppningsvis ge mig energin tillbaka. Godnatt!

Samlar kraft

Jag samlar kraft just nu. Försöker sova, äta gott, vara glad och stark och hålla mig frisk. Därav inte så mycket bloggande. Jobbar också mycket eftersom vårt härliga vårnummer går till tryck i slutet av veckan. Snart. Är. Det. Dags.

Uppladdning inför Tjejvasan

Idag är det fredag. Om en vecka vid den här tiden är jag på väg till Mora. Till något väldigt roligt och något som jag verkligen har sett fram emot. Tränade mitt sista intensiva styrkepass med PT-Sofia idag. Nu är träningen avklarad, nu handlar det bara om en veckas uppladdning inför Tjejvasan. Jag känner mig väldigt stark i kroppen. Faktiskt starkare än jag någonsin varit. Jag lyfter vikter som jag har trott varit helt omöjliga innan. Diskuterade mina nojor. Inatt drömde jag att någon hade snott mina skidor vid startfållan:-) Känner att jag behöver lite mentalt stöd för mina tävlingsnervers skull. Sofia var ett superbra stöd och sa att det inte var så konstigt att jag faktiskt var nervös och lite nojig. Har ändå haft det här i tankarna så länge så hon förstod att jag till exempel helst av allt ville låsa in mig i en vecka nu och inte träffa någon för att inte bli sjuk.  Men nu handlar det om uppladdning. I helgen ska jag åka ett lugnt långpass. Sen kanske det ett blir ett 90 minuters spinningpass på måndagen och en snabb mil på tisdagen. Ons-lördag kommer jag vila. Hur det än blir kan jag inte säga – jag tränade inte tillräckligt mycket eller min utrustning är inte bra eller jag hade fel kläder, eller fel valla. All förberedelse är gjord på rätt sätt utefter mina förutsättningar. Det handlar bara om att jag ska hålla mig frisk nu. Och att jag ska tänka positivt och inte slösa massa energi på att oroa mig för småsaker som jag ändå inte kan påverka. Visst det kanske är en massa köer i mitt startled men jag måste skippa de tankarna och hitta fokus igen. Nästa vecka ska det bara flöda glada härliga tankar som bygger upp mig. Sen ska de hjälpa mig på lördagen att komma i mål med ett leende.

Sista startleden Tjejvasan

Jag håller på att tappa fokus känner jag. Sitter och googlar på platser i olika startled i Tjejvasan. Som om jag skulle vara med i någon tävling eller något Har nämligen hört skräckhistorier om de sista startleden i Tjejvasan. Att det kan ta upp till en timme innan man ens kan åka för att det är såna köer. Tanter på picnic tydligen. Tanter som ramlar hela tiden. Tanter som är ute och nöjesåker. Det är till och med folk som går i nerförsbackarna. Det gör inte jag längre. Och jag vill inte påstå att jag är bättre än någon tant på picnic men jag vet att jag skulle kunna få en hyfsad bra tid som nybörjare och helt plötsligt så börjar det kännas viktigt. Vad är det som gör att jag tänker på resultat när jag för 100 dagar sedan inte ens var säker på att jag skulle komma i mål? Helt plötsligt börjar ändå timmar och minuter vara viktiga och jag känner prestationsångesten komma fram. Inte bra. Nej, jag vill stå där i startled 14 med högburet huvud och vara stolt över mig själv. Jag vill skratta med tanterna runtomkring mig och prata/skratta med dem om att allt är så härligt. Likväl som jag vill känna mig stolt när jag kommer i mål 3-4 timmar senare. Eller är det inte så? Vill jag egentligen stå i startled 5, köra sk…ten ur mig och spy när jag kommer i mål på en tid på 2 och 45? Är det så jag egentligen är? Håller på att tappa fokus så här 7 dagar innan Tjejvasan. Hjälp.

Vila innan tävling

Har hört så mycket om att man faktiskt ska vila innan tävling. Senaste fem veckorna har jag kört ganska hårt. Jag har tränat i snitt fyra-fem gånger per vecka och jag känner mig periodvis rätt slut i kroppen faktiskt. Såpass att jag förra veckan var tvungen att vila flera dagar. Nu är jag i form igen och har en tuff träningsvecka till, sen blir det vila. Det har jag lärt mig att  att man ska inte ladda inför en tävling genom att träna utan ladda genom att vila. Men visst kommer jag träna nästa vecka, fast kanske inte fem pass…

I helgen har jag kört ganska tufft. I lördags körde jag två varv på golfbanan och det är cirka 16 kilometer. Jag körde rätt högt tempo – med hög ansträngningsgrad och blev faktiskt rätt slut. Igår tog jag en väldigt lugn runda på 7 kilometer med en kompis. När jag insåg att Tjejvasan var dubbla distansen från i lördags inser jag att jag inte kan ligga så högt i puls/ansträngning för det kommer jag inte orka. Och är fortfarande förvånad över att jag åker så sakta. Tre timmar kan jag verkligen glömma. Jag tror på närmare fyra om jag ska vara helt ärlig mot mig själv. Det ska ju vara kul också, inte bara jobbigt. Vill hinna njuta av stämningen för den ska tydligen vara fantastisk.

Idag hade jag en timmes teknikträning med ett proffs. Hon gav mig beröm och sa att min åkstil var ”energisparande”. Var inga större teknik-grejer som behövde slipas där inte. Börjar känna mig klar.

Tjejvasan-ångest

Två veckor kvar och jag har Tjejvasan-ångest.  Alla omkring mig är sjuka i antingen halsfluss eller kräksjuka. Jag är frisk än så länge men just nu i en svacka. Känner mig trött i kroppen och inte så sugen på att träna, vilket är väldigt konstigt för mig. Kanske har jag någon vilande infektion för igår kväll var jag på gymmet och försökte träna ett konditionspass. Har mitt eget lilla thriatlon som jag brukar köra ibland. 20 min på roddband. 20 på cykel och 20 på löpband. Men igår var kroppen trött, benen stumma och pulsen ville inte alls. Jag kände mig spyfärdig redan vid 70%. Med andra ord – gick inte att anstränga sig överhuvudtaget.  Så jag la ner och åkte hem istället. Har hela tiden i åtanke vad en kompis som är före detta tävlingscyklist och som varit i världeliten sa om träning och sjukdom – ”finns en ganska bra tumregel och det är att det tar lika många dagar att komma tillbaka på samma nivå som antal dagar man är sjuk” Har man varit däckad i 5 dagar, då tar det alltså 5 dagar EFTER första ”friskdagen” innan man är helt återställd. Så än finns det lite tid kvar ifall jag lägger mig ner nu. Återigen – hur måste det kännas för eliten, om jag är så här nojig? Herregud, jag är ju bara en vanlig motionär?

Jag (och min närmaste omgivning) har verkligen märkt att vissa av mina personlighetsdrag förstärkts under den här resan. En av dem är oron över att bli sjuk, en annan är målmedvetenheten. Har jag bestämt mig för något kan inget stoppa mig. Så nog med Tjejvasan-ångest för den här gången.

Idag är en ny dag.

Glidvalla vid kyla

Efter helgens strapatser har jag fått ännu en längdåkningsinsikt. Det är VÄLDIGT viktigt att tänka på att glidvalla vid kyla. Gissa om jag åkte århundradets segaste mil i helgen. En av mina tidigare insikter var ju att nysnö kunde ställa till det med spannet men igår fick jag även känna på hur extrem kyla kan ställa till det med glidet. Snön blir sååå seg. Det är inte bara jag som vallar fel. Det är allmänt känt att gammal snö i extrem kyla är seg och föret blir trögt. Jag har hittills fokuserat rätt mycket på fästvallan, men eftersom det kändes segt redan i fredags tänkte jag att jag skulle experimentera lite själv. Därför satte jag inte på någon fästvalla alls i lördags utan körde helt enkelt men lite gammal fästvalla för att få bättre glid. Det blev bättre absolut, men fortfarande väldigt segt. Har inte riktigt klurat ut vilken glidvalla man ska ha när det är över -20 men inser iallafall att det inte är samma som man ska ha när det är -3. Ännu en ny härlig insikt. Eller är jag bara trög? På väg att bli en vallanörd också?

Jag har väldigt kul på den här resan iallafall. Och det är väl huvudsaken. Sen att det blir lite nördigt, det bjuder jag på.

Halvlångt pass i kyla

Dagen började med en tur upp till Åreskutan. Visade sig nämligen vara varmt däruppe, bara -13, jämfört med -25 nere hos oss i byn. Solen sken, det var härligt men ganska hårt. Mina stålkanter och jag är inte bästa kompisar alltid så jag tog det ganska lugnt. Känns som att jag är fegare i år än vad jag brukar vara – kan ha att göra med att jag är rädd för att bli skadad eller något. Jag brukar kunna stå på rätt bra men just nu känns det som att jag är lite mer försiktig än vanligt. Lämnade mina pojkar på berget och tog mig tillbaka till Duved och längdspåret. Hade återigen en halleluja-upplevelse men en ganska kall sådan. Det var -22 när jag gav mig ut så efter 70 minuter gav jag upp. Det blev alltså ett halvlångt pass i kyla. Ingen var i spåret förutom jag. Det var så tyst. Det enda jag hörde var mina stavar som tog i den knastrande snön och mina egna tunga andetag. Mer mindfulness än så blir det inte. Undrar hur det påverkar kroppen att träna när det är så kallt ute? Någon som vet?

Så klär du dig i längdspåret!

Skam den som ger sig. När termometern stannade på minus 20 grader ringde jag och kollade och då visade det sig att 1,5 km-spåret var öppet här i Duved trots avverkningen. Klädde på mig varmt och gick ut och körde. Runt, runt, runt. Det blev ändå  75 minuters stakträning i längdspåret som avslutades med 3 x 1 min planka när jag kom tillbaka.

Jag frös BARA om vänster fot. Annars var jag rätt klädd för temperaturen. Det är inte så svårt att klä sig i längdspåret som man tror. Dagens klädsel blev:

Ett par strumpor och mössa från Craft. Längdjacka och längdbyxor från Everest. Ullunderställ från Kari Traa. Micro-fleece från Northface. Och så började jag med handskarna Coach från Lill-sport, men eftersom jag ofta fryser om fingrarna bytte jag snabbt till ett par tumvantar från Hestra.

Anledningen till att jag inte frös, trots 20 minus och lite blåst är för att jag följer lager på lager-principen med varmt underställ, skönt mellanlager i form av fleece eller microfleece och skyddande skal eller fodrad jacka som det yttersta lagret. Och icke att förglömma – jag SKIPPAR alltid BOMULLEN, även när det gäller underkläderna!

Hur klär du dig i längdspåret när det är 20 minus?

 

 

Inte alltid som man tänkt sig

Idag är jag arg. Så för den som tycker att jag bara skriver halleluja-inlägg borde bli överlycklig. Det här är inget hallelujainlägg. Det här är ett – vad är det för fel – inlägg. Jag går i flera veckor och är frustrerad över att snön inte kommer till Stockholm. Sen när snön verkligen kommer, då bestämmer jag mig för en långhelg i Duved för att träna längd. När jag kommer till Duved visar det sig att det är skogsavverkning i området så spåren är stängda. Kan ta mig till Åre Björnen men där har de 27 minusgrader. Skulle haft tekniklektion idag men instruktören avbokade. Jag tyckte gott och väl att vi kunde köra – men efter viss övertalning från henne ställde vi in. Nu sitter jag här i 25 minusgrader och 10 sekundmeters blåst och undrar varför jag inte satsade på surfing istället och åkte på långhelg till Costa Rica eller något.

Jag är dålig på att hantera situationer som inte blir som jag har tänkt mig. Fast jag erkänner, det är lite lyxproblem att sitta i sin mysiga lägenhet i Duved och klaga. Jag vet. Och jag är oftast såå tacksam. Men ibland blir det fel.

Hoppas er fredag blir som ni har tänkt er!!!

Träna med medicinboll

Under de här 100 dagarna har jag fått en helt ny bild av vad styrketräning är. Historiskt har jag tyckt att det har varit supertrist att styrketräna på gym.

Men tillsammans med min PT har jag upptäckt så många andra övningar och redskap som är minst lika bra, eller till och med bättre än maskiner.  Medicinbollen är en av mina absoluta favoriter. Att träna med medicinboll är det roligaste och bästa jag har gjort i styrketräningsväg.  Jag har aldrig i mitt liv haft så jobbig träningsvärk som efter en viss medicinbollsövning. Här nedan kommer tips på ett par övningar alla kan ha nytta av.

1) Overhead Slam – den har jag tipsat om förut men gör det igen. Starta med bollen ovanför huvudet, kasta bollen ner i marken med kraft och högt tempo. Fånga den på uppstudsen och utgå till startläget. Tar på skidstakarmusklerna i arm/axel + bål.

2) Rygglyftskast – en övning som jag kallar för ryska rygglyftskast eftersom ryska skidåkerskor sägs köra den ofta. Ligg på mage och håll bollen i händerna framför huvudet. Håll händerna som i en trekant med bollen i mitten. Lyft upp fötterna samtidigt som du gör en ryggresning och kasta iväg bollen explosivt till din PT eller kompis. Tar på axlar, nedre rygg och triceps.

3) Sidokast. Sätt dig ner och dra in magen mot ryggraden och aktivera magmusklerna. Balansera i den ställningen. Fötterna kan vara i marken. Det gäller bara att hitta de djupa magmusklerna. Sätt dig vid sidan av en vägg eller vid sidan av din PT/kompis. Antingen kastar du bollen mot väggen så att den studsar tillbaka eller till din PT/kompis som kastar den tillbaka. Låt bollen nå din andra sida innan du explosivt kastar den tillbaka. Byt håll. Aktiverar de sneda magmusklerna.

Och gissa vilken övning som gjorde att jag trodde mina revben i sidan hade gått av?

Stakträning IRL

En mil. En golfbana. En sol.

Stakträning IRL funkar även i Stockholm.

What´s more to say…

25 dagar kvar.

Viktigt med vilodagar

Det har varit en fantastisk helg. Igår åkte vi 90 minuter i Ågesta på golfbanan. Eftersom det är helt flackt innebär det 90 minuters stakning. Det kändes bra i kroppen. Lite molande i ljumsken men annars helt ok. Känner mig glad, för det känns som att min kropp är stark. Idag var det en fantastisk vinterdag i Stockholm och alla skidintresserade tog sig såklart till spåren. Men inte jag. Idag vilade jag. Det tycker säkert många är jättekonstigt och en del av mig tyckte också det. Men det var bestämt sedan länge att jag skulle spendera dagen med min systers nyfödda bebis och att umgås med honom slår alla längdspår i hela världen. Vi tog en långpromenad kring Långsjön bland alla skridskoåkande familjer istället. Dessutom måste jag få in några vilodagar i schemat. Kan inte träna hela tiden och den här veckan har det blivit 6 pass. Det är viktigt med vilodagar! Jag försöker tänka på att planera in vilodagar på samma sätt som jag planerar in träningsdagar. Sen känns det lite konstigt att ta en vilodag när det äntligen har snöat i Stockholm och solen skiner. Men så blev det iallafall, och i morgon börjar en ny härlig träningsvecka som avslutas med långhelg i Duved. Jag längtar dit. Till sagolandet.

Halleluja eller inte…

Igår fick jag ett samtal från en väldigt nära god vän som sa att hon inte visste om hon bara skulle vara förbannad utan även provocerad när hon läste min hurtfriska blogg. Hon sa (med glimten i ögat) att hon inte orkade läsa om min elit-tränande man och att jag ÄLSKADE crawl fastän att jag var rädd för vatten. Eller så var hon kanske inte målgruppen undrade hon. Hon kände sig bara så fel när hon läste det jag skrev. Det gav mig en tankeställare – hon är verkligen MITT i målgruppen men blir ändå lite störd över mina halleluja moments. Kanske ska jag skriva mer om min ångest inför själva tävlingen, tänkte jag. Det kanske är roligare för er att läsa.  Jag tycker ändå att jag har varit ärlig och naturlig här. Självklart har jag dåliga dagar och det hoppas jag har framgått. Jag vill inspirera genom att vara mig själv. Sen att träningen har gjort mig lite religiös är en annan sak…

Och angående väninnan så må hon vara hur störd som helst på min blogg, jag fick henne ändå att köpa ett längdåkningsset och följa med mig till spåret i morgon

Målinriktad träning ger resultat!

Enligt min kalender har jag tränat ungefär 53% av de senaste 70 dagarna. Det har varit väldigt målinriktad träning. Och det ger resultat att träna på det här sättet. Jag har det svart på vitt. I mitten av december gjorde vi ett test hos min styrketränings-PT . Det var ett uthållighetstest i tre grenar. Jägarvila, armhävningar och plankan. Jag låter siffrorna tala.

Jägarvila: Då – 41 sekunder. Nu – 3 MINUTER.

Armhävningar: Då – 11 stycken. Nu – HELA 19 STYCKEN.

Plankan: Då – 2 minuter. Nu – 2,23 minuter.

Är ganska chockad och väldigt stolt över mina resultat. Det går att få resultat. Det blir väldigt mycket lättare om man har ett tydligt mål. Så är det iallafall för mig. Allt går.

Spinning är effektiv träning!

Många tvivlar och tycker spinning är tråkigt men faktum är att det är ett jättebra alternativ till cardioträning när man inte kan löpträna exempelvis. Idag slog jag till på ett 75-minuters pass och jag tycker att det känns i kroppen min att spinning verkligen är effektiv träning. Man förbränner verkligen en hel del om man nu är intresserad av det. Jag brukar förbränna mellan 400-550 kcal när jag tränar spinning. Det var en väldigt bra instruktör som gjorde att jag kom in i en bra stämning. Låg på tröskelpuls nästan hela tiden kändes det som. Försökte ligga högre mellan intervallerna än jag brukar och inte vila så mycket. Har kommit till den fasen att jag vill träna längre än en timme. Visst kan man köra slut på sig själv på 60 minuter men känns skönare att göra det på 75. Har också kommit fram till att det inte nu längre handlar om att jag ska komma i mål. Jag vet att jag kommer klara det. Det är en härlig känsla. Känner mig stark. Iallafall idag!

Längdpremiär i Stockholm!

Äntligen har det skett! Jag har åkt längd här i storstan. Eller rättare sagt i förorten. Det var mörkt och ganska kallt men känns lovande inför kommande träningspass. Även om det var alldeles för kuperat för min smak och spåren var sladdriga och stavarna tog i asfalten och massa andra små detaljer som inte stämde så var det alldeles, alldeles underbart. Måste dock erkänna att två träningspass på en dag (crawl i morse och sen ett kuperat längdpass) gör att jag känner mig rätt mör. Så nu ska jag vila aktivt någon dag eller två!

Lär dig något nytt och få ökad motivation på köpet!

Idag började min crawl-kurs. Inte helt optimalt i tid med tanke på att jag ligger mitt i längdperioden men nu föll det sig så. Jag har stått i kö i ett halvår för att få den här platsen så det kändes som en självklarhet att göra det. Min man och jag gör det tillsammans vilket gör det hela ännu roligare. Jag har aldrig gillat att simma, men nu ska jag ge det en chans.

Att lära sig något nytt är en magisk känsla har jag kommit på. Tänk när man var barn – första gången man cyklade, åkte skidor, läste en bok. Ju äldre man blir, ju färre saker lär man sig känns det som och om man skulle försöka återuppleva känslan hur det var när man gjorde något för första gången – då tror jag man skulle välja att prova på massa nytt.  Även när man blir äldre. Jag blir som ett barn när jag upptäcker något nytt. Idag hade jag ett halleluja-moment på Eriksdalsbadet. Jag crawlade 17 meter och känner mig helt överlycklig! Fånigt kan tyckas men för mig som alltid varit rädd för vatten känns det stort. Jag tror att allt nytt jag lär mig gör att även motivationen för det jag redan kan ökar. Det här är bara positivt för min längdåkning!

Och för den som undrar – ja, det är kanske så att det blir fler utmaningar för mig och det kanske är så att nästa har med simning att göra. Vi får väl se!